någon gång ska jag förlåta allt jag gjorde mot mig själv men det kommer ta tid
non
ska jag lägga mig ner och dö
sakta, långsamt, ccbcvgn , - . .,,-,. très
du gör ont
du gör alltid ont
men det gör jag med, jag gör ont
i alla ådrrrror
du flyter där inne
i mig
men jag spottar
allt jag kan, jag spottar
ut dig
vi måste ta slut
vi måste ta slut
jag ska sluta jaga dig
det var inte länge sedan jag älskade dig
och kroppen är sedan länge slut på vätska jag gör
ont
det enda som cikulerar kring tinningen är orden du sagt
i min dröm inatt som vävs
de väver mig ett tyg av grå metall
de kväver mig med hesa skrik
som ett spjut ner i jord
ner i aska
rinner jag
en pöl
en stor fläck av vätska
som sakta torkar ut på en gata
med väldigt gammal
asfalt
det var längesedan jag älskade dig
vet inte längre vad jag känner och vad jag
tror
du skaver fortfarANDE
i mitt huvud
mon cerveau, jag orkar inte
när jag var förälskad var jag så rädd
och nu är du bara tomhet
och glömska
eller sådant som jag vägrar glömma
du är luften jag andas
fortfarande
ta slut
ta slut.
trappor, inget annat än dessa trappor av jord sand och dimma
jag springer förbi husgavlar
och gatuhörn
i ständig flykt
daggvåta strån mot ryggen när jag kastas
mot marken av andetagen
nu slutade slagen mot marken
flödet som stege upp mot ytan som jag vet finns där
försöker andas in det syre som finns att tillgå
men hur jag än vrider
på verkligheten
så finns du inte där
och jag simmar hela tiden
jag simmar för simmandets skull
det vet jag
men jag slutar inte förrän mina muskler domnar
och flödet ändrar sig
som när vinden vänder för att
blåsa iväg de sista löven
som kämpat precis som du
och jag
ju längre jag simmar desto
mer ont gör det i bröstet
men jag kan inte släppa taget
jag släpper inte
förrän flödet vänder och
någon tar mitt slagträ så jag slipper vara den som hela tiden slår
xxxxurbia och jag dricker och sväljer mina tankar som sågspån
över
och jag kan inte känna dig
jag kan inte känna dig
istället finns där bara känslorna som fanns då
när vi var lyckliga
för fyra år sedan
men då är inte nu, varför är jag då så fast...........fyra år är en lång tid
men inte tillräckligt
och när mönster vrids runt inom mig spottar jag
jag spottar på alla minnen och jag spottar på min sentimentalitet för jag orkar
inte
och hur många gånger ska jag behöva säga så innan jag faktiskt inte orkar mer?
sluta störa min sömn och
sluta störa min vakenhet
sluta finnas i mig,
du kliar
övergången mellan inandning och utandning
är det enda bevis jag har på att jag kan
utan dig.
känslan av att glömma andas och varför återkommer du alltid????
du försvinner inte
du försvinner inte
du försvinner inte
du försvinner inte
du försvinner inte
du försvinner inte
du försvinner inte
den där känslan i magen när luften går ut ur kroppen och jag försöker koncentrera mig på långa tankar
för dig eller för
min egen skull när jag så innerligt
så desperat
försöker gå ut ur dig ut ur din hjärna ut ur ditt liv
jag är redan ute
men när jag ser mig om står du där
aldrig
och jag kryper ihop till ett moln
av aska
av gråa lager
av stoft
av sådant som vinden låter flyga
jag landar aldrig igen
jag är stoft i vinden
i vinden utanför ditt fönster
jag blåser ut tills mina lungor är tömda på allt som kanske finns långt där inne
koldioxid, ånga
jag klandrar ingen för de blå
streck jag ser när jag blundar men
xxxxxxxxxxx
x
x
xx
x
xxxxxxxx
x
vill inte längre behöva sluta andas när jag tänker
klagandes gnagandes
mina ögon kliar, de vill ut
jag vill ut, min hjärna vill
ut
jag är explosiv, farlig
jag kan inte hanteras
lungorna kryper
de skrynklas ihop
blir till pulver
löses upp
och här ligger jag och tänker attjag fortfarande
har andnöd
ännu en gång näsblod och övertryck i hjärnan andas andas
slut på de krafter jag har
jag går på reserv hela tiden,
jag kan inte längre stå själv
denna känsla
denna ovana känsla av närhet och att släppa taget av sig själv
jag orkar inte
orkar jag?
ffhfg dfk vet inte au revoirrrrrr
Du brinner i mig
och jag andas in koldioxid
in in in
aldrig ut
fyll mig med luften du bär på
men rör mig aldrig
rör rör rör aldrig mig
aldrig mig
och du är så tunn, jorden
s ka k ar
du skälver
och jag vet att du har tagit ett par fotbollsskor för ett tusen fem hundra
men jag dömer dig inte
för moral är inte vår grej
du skapar nya ord genom att se ner i marken istället för mig i ögonen
dölja ljudet i din hjärna
gör mig orolig och det knakar i alla väggar runt omkri
ng
mig
och det gör ont, allt gör ont
när slutar saker göra ont?
det fryser ute
löven är isiga och jag tror det skulle göra ont att haaaaa
aaaa
a
alka
och och dessutom halkar jag hela tiden varje sekund för jag är trött på att bara stå upp
något måste hända och jag kastar hellre mig själv på marken än
står kvar för jag vill inte stå här
jag vill inte stå kvar här.
när jag var liten hade jag förhoppningar om att en dag hitta lyckan och det som fanns bakom den men alla visste hur det skulle sluta
vem det var som sa till mig minns jag inte, men jag kommer ihåg blicken. Den sade så mycket mer än allt jag skrivit. och ändå slutar jag aldrig att skriva om den. oräkneliga gånger har jag beskrivit den, som smärta och lycka eller som början på något, slutet på samma sak. jag minns alla de gånger jag låg och skakade på golvet, jag gör det fortfarande ibland när dagarna sviker mig och hjärtat inte vill sluta slå snabbt, men då sköljde det över mig. blicken du gav mig. du ger fortfarande mig den blicken. samma känsla, samma blick, du förstår inte hur du har mig, du får mig, du har alltid haft mig.
jag slutade aldrig jaga dig. du gav upp mig, du sade säkert till folk att du hatade mig, du hatade så lätt. men jag vet inte om du gjorde det. om det var möjligt. jag försökte så många gånger att hata, förlåta, glömma och gå vidare. nu vet jag att det inte går. för jag är kvar här. 2006 är en örfil mot min kind där jag från början var rödflammig. jag har känt smärtan från när du gick sedan första gången jag såg dig.
ibland biter jag fortfarande på naglarna. lite nervöst, när jag är stressad. egentligen är jag aldrig stressad. bara nervös. för att livet inte ska bli som jag trodde, som jag planerade med dig. och jag vet att det aldrig kommer bli så, men jag tänker fortfarande på planerna, på hur det skulle blivit om vi gjorde allt det där. vi skulle åkt till island.
jag orkar inte mer. jag har sagt det tusen och åter tusen gånger till mig själv, att jag inte orkar mer, jag orkar inte mer jag orkar inte mer. jag har fått nog. men det kvittar. allt och alla kvittar. jag kommer vara fast tills jag dör. planer kan det bli ändå, jag kanske får mitt drömjobb och bor i det där huset med tre våningar men jag vet att jag aldrig kommer ifrån det faktum att det aldrig. blev så.
och jag orkar inte mer nu, jag orkar inte mer. jag kommer aldrig ge upp, jag vet det, men jag är så trött.. så trött på allting, på att söka olyckan och gråskalan som återkommer. innanför huvudet cyklar du fortfarande runt runt, säger åt mig att jag är vacker, men sluta hoppas.
jag vill inte sluta hoppas. jag vill inte.
med hela min kropp, själ, alla tårar på täcket och slagen mot tinningen, mot golvet, mot väggen, jag vill inte sluta hoppas.
olika färger som skimrar varje gång du rör vid mitt hjärta och jag gråter hela tiden
i ständig oro över att '
kanske få höra din röst
eller kanske röra din arm för jag orkar inte vara fast i
2006 och känna som jag gjorde då
men jag vet samtidigt att jag alltid är fast i detta stadie av smärta och ensamhet
jag kommer aldrig mer kunna njuta av något annat än
dig
och jag orkar inte heller börja om på nytt med mitt
så kallade
liv
jag flyttar kanske till frankrike men jag lämnar ingenting bakom mig
allt finns inuti och jag kläms i en hörna
något vill ut
men jag vill behålla allt
som berört mig
släpp aldrig!
SLÄPP ALDRIG SLÄPP ALDRIG
LÅT MIG INTE VARA
och jag häller rödvin i halsen tills jag hickar rött och i dova ljudgångar hör jag dig
ljudlöst
sprider sig färg i mina ådror
blått
jag sväljer tills jag inte orkar mer
tills jag brister
jag går sönder
spricker
fånga fjärilarna innan de
smälter
och allt jag vill är att krypa in och gömma mig i mörka gruvor med mönster på väggarna som folk gjorde förr, som urtiden urtiden och jag vill bara ha någon slags trygghet, jag vill ha skuggor, men det gråa äter upp mig sakta tills jag är ett skelett och du står där borta, tittar men jag sprängs
sakta men fort
fort
nätterna då alla skrek men ingen hörde den andre och allting bara gick runt i cirklar
man kan inte
ta på det eller känna
det
och sådan är du med
du kommer bli ett ord för mig
något jag aldrig kan ta på igen
eller känna
för det jag kände
var bara kletigt
och smutsigt
något jag aldrig vill minnas
jag vill glömma dig
glömma glömma digiigiiggi
jag vill gå över dig
förbi
du är ett ord.
kvällarna då tiden stod still och jag bara snurrade och snurrade tills jag föll och ingen fångade mig
egentligen inte ut
men jag ligger redan på golvet och har inga
krafter
kvar
att säga emot dem
och du skrattar åt mig, du vet att jag inte klarar mig utan
och du skrattar åt mig, du vet att jag inte klarar mig utan
dig
och alla stenar ligger på mina axlar
dina tyngder
och medan du väntar
äter fåglar mina ögon
jag är blind och du tittar på
solfjädern täcker mina sår
och jag ler fast jag egentligen
vill blunda bort
för att sedan låtsas
gå bort från dig
centimeter centimeter
ljuva sommarnätter svider i ögonen
är det inte din a
eller mina
och du tror du såg mig
rakt igenom helt självlysande självklar
själ-lysande
men själv ser jag ingenting
