ikväll krossade jag någons hjärta

Ikväll krossade jag någons hjärta
jag kvävde den sista gnistan hopp
mjölkade ur den där sista droppen av hans självkänsla


Ikväll skrev jag ett mail
kyligt, sakligt och välskrivet
känslokallt och tydligt, för att inte få honom att önska
det tog mig fem minuter att rafsa ihop meningslösa ord
för mig

men ack så betydelsefulla för dig


Ikväll gick något förlorat för dig
något som aldrig funnits för mig

 

Ikväll fick du ett mail
ett iskallt meddelande från någon som säger upp kontakten med dig
ett svar i en mailkonversation med en fin titel på franska som du kommit på
quelque chose qui ressemble au bonheur


Mais ce soir il n'y a rien qui ressemble au bonheur
för jag krossade ditt hjärta
och jag vill att du förlåter mig för det
trots att det är för mycket begärt


Och ikväll sitter jag här och lyssnar på bon iver och gråter
för att jag är en dålig människa
för jag är inte iskall
jag är så himla varm
men jag kan inte vara varm mot dig längre

 

Den här kvällen är det första gången jag står på andra sidan
det här mailet
och inser för första gången hur fruktansvärt det är
jag känner ingen lättnad
ingen tyngd som lyft från axlarna
de är blytunga, stora ångeststenar utplacerade ovanför skulderbladen

ditt hjärta i ett rep

 

Så här sitter vi ikväll,
på varsin sida av skärmen
och gråter


---

 
 
 
 
 
 
 
tiden lossnade
från väggarna

dina slag / släpp mig

den fysiska smärtan tar över
     känslan av blåmärken över hela         kroppen
            du slår slår slår

 
 
i min hjärna
 
 
 
du bankar inifrån
          du vill ut
 
 
det vill jag också

järnspöken

järnspöken,
de rasslar i mitt blod
sjunger sina metalliska sånger               när de färdas i mina vener

och jag har känt mina hjärtslag               hela dagen
krampaktigt och vilt


för många slag,
för många slag

Midnattsskuggorna i ditt pojkrum

Jag minns inte när, men
Jag drömde om ditt pojkrum i farstorp
Drömde om hur det såg ut när vårsolens seneftermiddagsljus silade innan mellan de ljusgröna löven i trädtopparna
På den gamla eken
Minns hur det luktade hos dig
Tvättmedel och rökelse
Minns våra rörelser, hur vi skedade i din smala 90-säng
Minns din röst
Minns hur du älskade mig
Hur du sa att jag var allt du behövde
Och hur det blåste lite i trädgrenarna
Knakade lite, inget gick sönder men det knakade
Inget gick sönder då
Det kom senare
På natten mitt i sommaren

Minns det också
I samma pojkrum men med djupa midnattsskuggor uppåt väggarna
Och din gråt
Och din förtvivlan för du älskade ju mig
Och jag älskade dig

Men det hjälptes inte
För det räckte inte

Så som det aldrig räcker att älska någon
Så som det alltid slutar

Jag mindes allt detta ikväll
Och det högg till i mina lungor
Trots att du slutade älska mig 2007
Och jag slutade älska dig med


fyra år senare
 

tondövheten

natten är liksom vaken
          i takt med melodierna
från Chopins nocturnes
         och teet har kallnat
för längesedan
 
 
 
     urtid
     och raseri
 
 
       att allting alltid är samma
sak
 
      som upprepas i tid och
                               otid
 
 
vi står som stilla
eller jag
jag stårt stilla
 
 
     du färdas i ljusets hastighet
 
  men i min hjärna är det
    fortfarande två år sedan
  när vi var lyckliga      eller
             i alla fall gav sken av att vara
                           just det
 
 
 
 
    urtid
    urtid i mig
 
                   för jag lärde mig aldrig hur
                      man
                         hanterar framtid

tystnaden runt dina hjärtslag

ditt hjärta bankar hårt
i mig
 
                                   lyssna-
 
 
 
 
 
och jag kan ta ett tyst liv       vill
bara slippa vara frånvarande från
mitt eget       jag

det är som att du är död

detärsomattduärdöd.
detärsomattdudogden12juniochetthalvårsenaresörjerjagfortfarande.
jagfickingenbegravning.
ingetavslut.

Närheten från det jag förlorade

kanskeliggerduochsover1,5kilometerfrånmigjustnu.


Efterdyningar (oktober 2014)

jag såg dig idag. du såg inte glad ut, inte ledsen ut, inte tankspridd ut. du bara gick där med din fjällräven på ryggen och blickade rakt fram. du såg inte mig, jag satt gömd på bussen, spionerandes. du har skaffat skägg. men annars har du inte ändrats ett dugg. du har inte kommit någonstans. du går kvar på samma vägar, i samma spår.

 

 

medan jag är flera hundra mil bort.


this too will pass (augusti 2014)

hatarattjagintenensharanledningattvaraarg.
duvillealdrigsåramig,mendugjordedetändå,ävenomdetintevarmedflit.
menjagkanintevaraarg.
jagkanintehatadig.
förmårinteattslutaälskadig.
baragråter.
jagräckeraldrigtill.
minkärlekräckeraldigtill.
duväljerensamhetföreettlivmedmig.

måste vända blad (juli 2014)

enmånadhargått.
enheljävlatommånadharrusatförbiutandig.
duringerinte,duskriverinte.
detärsomattduintelängrefinns.

(27 juni 2014)

detkännssåjävlaonormaltattintekunnapratameddig.
sådärsomvialltidgjorde.
nuhörjagingetalls.
tysthetenochtomhetenekarimig.
dintysthetekarimig.

rihcelfer ed spmet el iom essial

(väntar tålmodigt)

(15 juni 2014)

 Nu är det fem dagar
sedan
du gjorde klart för mig
att jag aldrig mer kommer
se den blicken lysa
upp dina bruna ögon.
Jag hade väntat.

(06 juni 2014)

Förra gången det åskade såhär så sprang vi på gatorna mellan Louvren och min lägenhet på Rue Saulnier i ösregnet. Jag var livrädd och du höll min hand hårt i din. Och jag var så himla förälskad. Vi stannade till under en port på Rue de Provence och jag sa “tack för att du håller min hand, jag har aldrig sett himlen gråta så mycket”. Du skrattade åt mitt grammatikfel på franska och rättade mig. Inte gråta. Regna. 'Il pleut, pas il pleure'. Jag skämdes, blev röd och du kysste mig, mina läppar och mina röda kinder. Du tittade på mig med den där blicken som sa allt, hur mycket du älskade att vara med mig, hur stolt du var över att jag var din. Vi sprang vidare hem till mig och vi låg med varann i min smala säng medan blixtarna lyste upp lägenhetens hela inre. När man vill tillräckligt mycket, så får man plats två stycken på nittio centimeter. Sedan somnade vi i varandras famn och jag tänkte, jag hoppas detta varar för evigt, för jag vill aldrig gråta över dig.

 


-

 
 
ovissheten

(2 maj 2014)

 

 

 

 

 

.tetuls åp najröb


[...]

en molande ångest

sköljer över mig som

en mörk skugga


              röda blodkroppar tappar sin färg

            och ögonen förlorar kontakten med omvärlden

verkligheten tappar bort

sig             själv

och jag

                                    följer sakta dess fotspår ner i gråskalans

                                                                                    träsk


-

 
 
 
 
träden är oroliga

Tidigare inlägg
RSS 2.0