när jag var liten hade jag förhoppningar om att en dag hitta lyckan och det som fanns bakom den men alla visste hur det skulle sluta
vem det var som sa till mig minns jag inte, men jag kommer ihåg blicken. Den sade så mycket mer än allt jag skrivit. och ändå slutar jag aldrig att skriva om den. oräkneliga gånger har jag beskrivit den, som smärta och lycka eller som början på något, slutet på samma sak. jag minns alla de gånger jag låg och skakade på golvet, jag gör det fortfarande ibland när dagarna sviker mig och hjärtat inte vill sluta slå snabbt, men då sköljde det över mig. blicken du gav mig. du ger fortfarande mig den blicken. samma känsla, samma blick, du förstår inte hur du har mig, du får mig, du har alltid haft mig.
jag slutade aldrig jaga dig. du gav upp mig, du sade säkert till folk att du hatade mig, du hatade så lätt. men jag vet inte om du gjorde det. om det var möjligt. jag försökte så många gånger att hata, förlåta, glömma och gå vidare. nu vet jag att det inte går. för jag är kvar här. 2006 är en örfil mot min kind där jag från början var rödflammig. jag har känt smärtan från när du gick sedan första gången jag såg dig.
ibland biter jag fortfarande på naglarna. lite nervöst, när jag är stressad. egentligen är jag aldrig stressad. bara nervös. för att livet inte ska bli som jag trodde, som jag planerade med dig. och jag vet att det aldrig kommer bli så, men jag tänker fortfarande på planerna, på hur det skulle blivit om vi gjorde allt det där. vi skulle åkt till island.
jag orkar inte mer. jag har sagt det tusen och åter tusen gånger till mig själv, att jag inte orkar mer, jag orkar inte mer jag orkar inte mer. jag har fått nog. men det kvittar. allt och alla kvittar. jag kommer vara fast tills jag dör. planer kan det bli ändå, jag kanske får mitt drömjobb och bor i det där huset med tre våningar men jag vet att jag aldrig kommer ifrån det faktum att det aldrig. blev så.
och jag orkar inte mer nu, jag orkar inte mer. jag kommer aldrig ge upp, jag vet det, men jag är så trött.. så trött på allting, på att söka olyckan och gråskalan som återkommer. innanför huvudet cyklar du fortfarande runt runt, säger åt mig att jag är vacker, men sluta hoppas.
jag vill inte sluta hoppas. jag vill inte.
med hela min kropp, själ, alla tårar på täcket och slagen mot tinningen, mot golvet, mot väggen, jag vill inte sluta hoppas.
