18 april 2013 / uddemarbrägaj
Vi sitter på metron, linje 6. Tåget skakar och vi åker över kanalen mot vänstra banken. Klockan är någonstans runt halv sex på morgonen och sömnen kliar i ögonen. I den nästan tomma vagnen sitter en blandning mellan de som åker hem från en lång natt och de som åker mot det tidiga arbetspasset. Jag fryser, min jeansjacka var inget bra val då kvällen slutade i regn och endast ett par plusgrader. Min tunna hud är alldeles kall under kläderna, det är trots allt fortfarande februari. Vi sitter på två trånga fällstolar precis bredvid dörrarna, men ändå lyckas du att inte ens snudda dina ben vid mina. Du tittar inte på mig, dina ögon söker sig ut genom det regnvåta fönstret och vidare ut i den fortfarande nattupplysta staden. Det gula ljuset tränger sig in i metrovagnen. Du håller ett stadigt grepp om din cykel, omedveten om att dina knogar är vita av ansträngning. Vi stinker av rök från hemmafesten vi varit på och våra ögon är röda av trötthet, alkohol och de rökfyllda rummen. Du har inte sagt så mycket till mig just den här kvällen. Jag pratade med några människor, du hade trevligt med andra. Det gör mig inget att du inte pratar med mig, för ibland betraktar du mig på håll utan att du tror att jag vet, men jag känner din blick i nacken. Den tynger mig och den lyfter mig, ungefär som en fågelunge, utputtad från boet men som efter några svajande sekunder flyger stadigt mellan trädgrenarna. Jag hade en dålig kväll. Svårigheterna med språket gjorde sig påminda och jag var inte riktigt så social som jag kanske hade velat. Du störde dig på mig, tyckte det var jobbigt att jag inte hade lika trevligt som du, som om jag behövde bli omhändertagen. Så jag bet ihop mina tunna läppar, hårt, och svalde. Och fortsatte att försöka. Du hade med din kamera. Du fotograferade alla utom mig.
Jag vill veta vad du tänker när du tittar ut genom rutan. Jag känner att min kropp fylls av en lätt ångest och jag vill blåsa ut den igen. Den hör inte hemma här. Jag är för gammal för det där, det är förbi. Jag vill att du rör mig, att du lägger din hand på mitt ben. Men du är trött och tankspridd och dina händer greppar fortfarande cykeln som om någon var på väg att stjäla den. Jag tänker att du är trött på mig. Att jag inte är den du vill att jag ska vara. Att jag inte räcker till. Alla tonårstankar sköljer över mig, blir mitt nya lager hud. Sitter fast, och jag skrubbar. Jag skrubbar min hjärna för jag vill inte gråta, jag vill inte vara svag. Jag vet ju att du är med mig för att du vill vara det. För att jag är jag, för att jag alltid varit jag. Ändå dyker ångesten upp ibland, den gråa känslan av att jag, än en gång, kommer att bli lämnad. För att jag inte duger, för att jag är jag, för att jag alltid varit jag.
Jag vill inte förlora dig. Jag fryser fortfarande, jag har gåshud på exakt hela kroppen och tårarna bränner bakom ögonlocken. Jag skrapar mina skor mot golvet, råkar stöta till din fot. Jag tänker på kvällen när du sa till mig på knagglig svenska ”jag är bra med du” och jag bestämmer mig för att sluta låta ångesten vinna. Mitt tunna lager hud är bättre utan ångestens tjocka, gråa, kvävande päls. Jag andas långsamt in, räknar till tre i mitt huvud. Sen säger jag ”je t'aime, tu sais.”.
