(06 juni 2014)
Förra gången det åskade såhär så sprang vi på gatorna mellan Louvren och min lägenhet på Rue Saulnier i ösregnet. Jag var livrädd och du höll min hand hårt i din. Och jag var så himla förälskad. Vi stannade till under en port på Rue de Provence och jag sa “tack för att du håller min hand, jag har aldrig sett himlen gråta så mycket”. Du skrattade åt mitt grammatikfel på franska och rättade mig. Inte gråta. Regna. 'Il pleut, pas il pleure'. Jag skämdes, blev röd och du kysste mig, mina läppar och mina röda kinder. Du tittade på mig med den där blicken som sa allt, hur mycket du älskade att vara med mig, hur stolt du var över att jag var din. Vi sprang vidare hem till mig och vi låg med varann i min smala säng medan blixtarna lyste upp lägenhetens hela inre. När man vill tillräckligt mycket, så får man plats två stycken på nittio centimeter. Sedan somnade vi i varandras famn och jag tänkte, jag hoppas detta varar för evigt, för jag vill aldrig gråta över dig.
