hon finns i den mörka tåren från sin faders öga

fallandes ner från kanalerna
förbi skäggstubben



de saltade floderna rinner längs springorna i
träet

och ut i trädgården för att döda
all växtlighet

hon ruttnar i hans minne likt plommonträdet på baksidan
det som stått där sedan huset byggdes 1967


jag tynar bort längs med tiden
eller längs den lilla stigen som ledde bort från huset och ut i världen

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0