nätterna i arvika med hörlurarna och allt oljud och mina egna klagosånger

jag finns och lever (den eviga frasen)
inuti mig själv

men
när dimman                 klarnar
ser jag bara



vener och   artärer






mitt blod är så tunt,
det rinner så snabbt.












Jag klarnar upp

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0