Xurbia mon amour

Den kärlek som är
vill förkasta en annan
och ändå likna den
så som den var.
Vintern som rår
har ett blont ärr i pannan
och i sommarn som rår
går en snövind kvar

Vindar som vet
det grå, det sista-
om dag i natt kvävs,
ger skymningen svar?
Ge mig den styrka
som krävs för att mista
och den svaghet som krävs
för att hålla kvar.

Sorg är en flöjt.
Det strömmar, strömmar
bläck ur dess sång
och vind som var.
Ger den mig drömmar
skall de brista.
Tiden är lång
och stannar kvar.

Fågel som sjunker
ner i din klyfta-
ormvråk, fjäril,
mitt svindelpar...
ge mig den tyngd
som krävs för att lyfta
och den kärlek som krävs
för att stanna kvar.