Xurbia mon amour

Det är sant, jag var på café Oz. Köttmarknaden nummer ett i Paris. Inte mitt fel, hade ingen annanstans att gå. Blev uppraggad tre gånger. Varav den första killen faktiskt var söt. Jag var övertygad om att han var gay men uppenbarligen inte då han nämnde att han haft en finsk flickvän (när jag sa att jag var svensk för det är ju typ samma sak.. hahahaha) Han fotade min väska som jag gjort själv och han äger en bar vid Bastille. Anna tog adressen till den så vi ska nog dra dit nästa helg, mest för att kolla och vi hänger alldeles för lite vid Bastille ändå. I alla fall, har nog aldrig varit på ett ställe med sämre musik. Fy helvete. Var seriöst som björket all over. Vill aldrig dit igen. Kommer dö utan Elin här i Paris för ingen annan gillar ju våra indiebarer. Fy.
Igår var en underlig dag. Mitt humör var underligt och rytmen var.. fel. Gick upp för sent, åkte till Paris vid 15 och var hos Sara vid fyra. Glömde tiden helt och kom inte till Villennes igen förrän runt 21.30, glömmer lätt tiden när jag är med Sara. Underligt. Sen stack jag till Anna vid 23, drack snabbt en flaska vin på två pers och drog till hemska stället ovan.
Ikväll firar vi valborg me picknick eller bar beroende på väder. Några svenska studenter har dragit ihop brasa etc nere vid Sorbonne, får se om vi går dit... Är rätt trött då jag vaknade för en halvtimme sen.
Nåväl, livet just nu; min nya vattenpipa, gråskalor, pennan som inte vill röra sig, Here I am stuck in the middle with you, Gold Panda (fortfarande) och senare även umgås. Jag behöver umgås. Hela tiden.

Glömmer lätt bort småsaker, såsom att leva andas och faktiskt njuta av det jag har. Till exempel det här, varav den översta är bäst i hela världen.

Solens strålar når in just nu. Seneftermiddagssolen värmer upp halva rummet och jag har huvudvärk. Tog en aspirin och drack ett glas vatten. Snart kommer alla hem, jag ska gå ut i trädgården och i Sydfrankrike köpte jag en otroligt vacker och minst sagt Van Goghinspirerad skål.

Vaknar med smärta i pannan. Solen skiner in genom mina tunna gardiner men vaknar knappt, ögonen stängs.
Den 12 september ska jag se Beirut och om några timmar sitter jag på Pont des Arts i solen, jag har fastnat i en låt igen. C'est normal.

Öppnade fönstret, det doftar gammalt regn. Mattias sa till mig "Ur ruinerna växer det nya blommor" och jag ser stenruiner och vallmo. Kanske är det så. Inatt hördes fågelsång och åska. Bomberna föll och vi drack te, jag gick hem i duggregn. Fåglarna här är lika lyckliga gryning som skymning.

jag tänker saker som bränner i
din hud och


lågor slår som järn
mot min vägg


av tankar