Xurbia mon amour

De konstanta tankarna har bleknat
men återfallen hälsar fortfarande på
Jag möter dig fortfarande på gatan ibland
trots att du inte längre finns
och aldrig har varit här

I fyra år har jag skrivit dig
Försökt att fånga vem du var
Och allt som kommit har varit
Samma eviga uttjatade uttänjda ord om
att du brann och kämpade och ville
att jag såg upp till dig så mycket
att jag fortfarande har nackspärr
Men jag inser mer och mer
att det kan inte vara sant
Du kan inte ha varit så

- hur mycket jag än önskar

Jag har censurerat dig
Bara kommit ihåg stunderna utan skuggor
Spacklat igen sprickorna

Du var det värsta som någonsin hänt mig

Du hade inte mycket att bygga ett liv med
men det lilla du hade kastade du bort
Precis som när jag kastade dina skor i havet
i sunny carlifornia 2001
Och när jag tänker tillbaka så hatar jag att vi skrattade
för allt var bara symbolik
även om vi inte såg det då

Jag har inte glömt
- jag kommer aldrig någonsin kunna glömma
alla helvetesnätterna när du slog knutna nävar
alldeles för hårt i mina väggar
och i panik grätskrek att det måste finnas mer
att det måste måste måste blir bättre
Eller nätterna när jag var saltvåta kinder
förvirrad och skräckslagen cyklade och sprang
letade efter dig, rädd för vad jag skulle hitta
Orosnätterna som jag aldrig visste hur de skulle sluta

Jag har inte glömt ett jävla dugg
men när de frågar mig vem du var
faller alla de delarna bort
och jag målar upp ett enda stort lyckoskratt
för jag vill vill vill fortfarande
att de ska tycka om dig
Jag söker fortfarande din bekräftelse


Utan att ha någon aning om varför